Race Report Kullamannen 50K 2023

Jag visste att det var en chansning att springa Kullamannen i år eftersom jag har haft problem med en häl under hösten. Men jag hann precis börja trappa upp löpningen till en nivå som kändes ok för att våga stå på startlinjen. Ett 2,5 h långpass blev ett sista formtest av hälen en vecka innan start. Känslan var bra så det var bara att hoppa på tåget ner till Båstad för race! 

Sista långpasset vid Ristafallet 1 vecka innan Race

I somras funderade jag på att anmäla mig till Kullamannen 100K som ett första längre ultralopp, men med den platta banan, endast mörkerlöpning och en dålig häl så blev det ett enkelt beslut att välja 50K istället. Veckan innan race snappade jag upp i en podd att 50K-banan hade förlängts från 51km till 57km. I vanliga fall hade jag tyckt att det var en kul utmaning då det hade blivit nytt distansrekord (mitt längsta lopp hittills är Kullamannen 2022 som var ca 53km), men med en svajig häl kändes det bara jobbigt och ännu mer osäkert på om jag skulle ta mig till mål😅

På lördagen var det dags för 50K-loppet i Båstad. Efter en uppjogg på 2 km hittade jag min vän Rorey vid startlinjen. Det gav en fin energiboost att få starta ihop. Även grymma Yohanna kom förbi och önskade lycka till efter precis har sprungit i mål på 100k! Det var väldigt kul att ha så många vänner som sprang olika distanser under helgen så man kunde distrahera sig med att följa dem innan vårt lopp startade. Förutom vänner så var det ett riktigt inspirerande startfält. Med världslöpare som Judith Wyder och Yngvild Kasperson på plats och många andra internationella löpare. Jag var rankad 14:e dam, så att slå förra årets 4:e plats kändes som mission impossible... Jag hade ändå förhoppningar (om jag skulle ha en perfekt dag) komma topp 5 eller om jag hade en ok dag i alla fall topp 10. Att vara bäst svenska kändes också som ett motiverande och tufft mål. 

Race outfit & nutrition:

• Skor: Saucony Endorphin Edge (passade perfekt för Kullamannen 2022 så det kändes som ett säkert kort!)

• Tights: 2XU Aero mid-rise compression 6

• T-shirt: 2XU Light Speed Tee

• Löparväst: Silva Strive Ultra Light

• Obligatorisk utrustning i västen: Vind/regnjacka, pannlampa, telefon, mugg, visselpipa, survival blanket.

Energiplan:

• 3*Maurten sportdryck

• 4* Maurten gel (2 koffein & 2 utan)

• 3 salttabletter

• 1 Umara intend shot 40 min innan start

• 1 Umara nitrat shot 3h innan start & 1 shot dagen innan.  

11:00 gick starten efter Kullamannen på sin häst! Jag hade rekat första 5 km av banan på cykel dagen innan och visste att det skulle bli 5 snabba km på asfalt. Målet var att springa på puls så mycket som möjligt under loppet. Framför allt första timmen då det är lätt att hänga på för snabba ryggar när man är pigg. Jag höll mig enligt plan i hög zon 3 och hoppades att några av de andra damerna som stack i väg hade öppnat lite för hårt. 57 km är lååångt så det gäller att pacea sig smart. 

Efter 5-6 km asfalt var det äntligen dags för stig! Vi sprang igenom Sinarpsdalen. Genom kohagar och på böljande kullar. Här njöt jag av fin stiglöpning och fin natur (så gott det gick med en puls uppe i 160-170 😆). Det var en hel del lera men väldigt löpbart i det stora hela. Jag fick lära mig den hårda vägen att de är andra typer av grenar i Skåne än hemma…Jag tog nämligen tag i en tunn gren när jag sprang nerför en lerig stig för att hålla balansen vilket visade sig vara en taggig gren. Det blev inte värre än några blodprickar i handen så jag kunde löpa vidare utan problem, men med lite mer respekt för grenar som stack ut på stigen…

Efter ca 8 km fin stiglöpning var det slut på det roliga och dags att springa några km väg ner till havet där den första vätskestationen fanns efter ca 19-20 km av banan. Hälen var med mig än så länge så jag kunde hålla bra fart men misstänkte att det hårda underlaget skulle göra den irriterad snart. Här kom den trevliga norskan Jannicke i kapp mig, som jag träffade även på loppet ETC i somras. Där slog hon mig med någon minut så jag visste att det var en stark rygg att hålla. Vi utbytte några peppande ord när vi insåg att vi kände igen varandra innan vi fokuserat sprang vidare.

Vid första vätskan hade jag en hel flaska sportdryck kvar så jag sprang vidare direkt då jag räknade med att energin skulle räcka under 15 km platt löpning till nästa station. Här och vid två ställen till under banan dök Sami upp och hejade och peppade. De gav massa fin energi att se ett bekant ansikte. Imponerad över att han orkade det efter att ha sprungit över 100 km under natten!

Nu väntade pannkaksplatt löpning längst med kusten på Bjärehalvön. En del av banan som jag inte var superpepp på då kuperade stigar passar mig bäst, men det vara bara att gå in i robot-mode och gneta på. Jag hade fortfarande bra energi och relativt pigga ben så det fanns inga ursäkter att dra ner på farten. Underlaget var väldigt varierade längst med kusten med massa stenar, väg, stig och leriga kohagar. 

Allt flöt på bra fram till nästa energistation efter 36 km. Jag hade fyllt på med energi nästan helt enligt plan med 2* Maurten sportdryck, 2 Maurten gels (1 koffein och 1 utan) samt 2 salttabletter. Nu var det dags att fylla på flaskan med en till Maurten. Sportdrycken på stationerna skulle vara rätt svagt blandad så jag tog med mig egen energi till hela loppet för att undvika en bonk och ha koll på hur mycket jag faktiskt fick i mig. Precis innan stationen hade jag fortfarande rygg på norskan men efter en kisspaus och lite fipplande med att fylla på sportdryck tappade jag hennes rygg. Sami var där och gav mig en update på hur jag låg till. Jag var 11:e dam och norskan var den enda som var nära att jaga ikapp. Det gav mig motivation att ge mig i väg i ett fortsatt bra tempo. Men nu började jag få tunga ben och små känningar i hälen till och från. Det var dags att koppla på lite pannben!

Efter en go backe på stig kom en del av banan som blev dödsstöten för min häl. Väg utför följt av flera km på hård och platt väg. Från nästan ingenstans gick små känningar i hälen över till smärta när jag sprang utför på vägen. Jag hade precis sprungit om ett gäng herrar som fick springa om mig ganska direkt igen då jag behövde sänka farten rejält och börja springa på gräset bredvid vägen. Både pulsen och farten gick ner och jag började spana efter någon lämplig plats att bryta. 18 km till mål med en ond häl var inte värt det. Jag hade lovat mig själv att bryta om hälen skulle göra så pass ont att jag inte kunde hålla ett normalt löpsteg. Det kom tyvärr inget bra tillfälle att bryta på vägen så till sist när det var dags för stig igen insåg jag att jag bara var några km från vårt boende. Det var bara att jogga på så skulle jag snart vara hemma…

Sista delen stig var riktigt grisig och lerig. Jag ville inte riskera någon onödig vurpa så jag tog det fortsatt lugnt här. Väl ute från stigen ringde jag Rasmus och sa att jag skulle bryta någon km därifrån vi bodde och börja gå hem. Det var ”bara” 10 km kvar av banans 57 km så visst hade jag kunnat gå/haltat i mål… Men för mig var det inte värt det. Mitt mål var en bra placering utan att göra min skada värre. Jag var inte ute efter någon UTMB-sten som många andra tyckte det var värt att halta i mål för. Rasmus cyklade och mötte mig och vi tog oss hem tillsammans. Två halta löpare som brutit sina lopp (han fick bryta 100 miles p.g.a. en stukad fot). Kullamannen tog oss i år så vi får hoppas på revansch i framtiden 😏

Nu 4 dagar efter loppet känns beslutet att bryta fortfarande bra eftersom hälen inte har känts värre än var den var innan loppet. Det var värt chansningen att starta loppet då jag fick ta del av löparfesten och känna mig stark i 3,5 h. Det var även inspirerande att se hur fort de topp-3-damerna tog sig igenom banan. Jag känner att jag fortfarande har väldigt mycket kvar att utveckla inom traillöpningen för att ens vara nära de världslöparna. Motivationen är nu på topp för att bygga en stark kropp under vintern som är redo för nya utmaningar 2024!

Over & out!

/N